Snart mamma?
Blev lite pinsamt när jag och Victor kom på att vi glömt att bekräfta honom som fader (något man ska göra ett par månader innan helst...) Jag frågade lite försynt hur snabbt det brukar gå att få tid för detta och barnmorskan frågade "Ja, det vet jag inte riktigt, men du har passerat vecka 30 va?" Blev lite rödlätt och kinderna när jag sa att jag imorgon går in i vecka 40. Liiiite sent påkommet att det kan vara bra att pappan är fastställd:-)
Men men!
Efter föräldrautbildningen åkte jag och Victor till Lund. Han skulle hämta en skiva med ett program som han behöver installera på datorn och så passade vi på att gå en runda på Nova Lund.
Det är faktiskt inte så kul att gå i affärer i detta tillståndet. Jag har liksom inget där att göra. Mammakläder känns lite onödigt att köpa nu och något annat kan jag ju inte ha. Gick och trånade lite inne på Top Shop och drömde mig bort. Gud vad mycket fint jag ska köpa sen i sommar. Våren kommer nog bli ganska oinspirerad klädmässigt eftersom jag ska amma och återgå till min normala vikt. Det är kanske inget som sker på en vecka precis.
När det gäller stundande förlossning så har jag nog inte riktigt fattat att det kan hända när som helst. Det känns för overkligt. Och jag är inte rädd hur mycket skräckhistorier jag än hör och läser. Eftersom jag aldrig har varit med om det så kan jag inte föreställa mig det. En sådan smärta går nog inte att beskriva för någon som inte varit där. Jag menar hur gör man då? "Tänk dig att någon sticker 30 knivar i dig - så ont gör det!" Det kanske hade varit en bra beskrivning om man någon gång blivit utsatt för 30 knivhugg. Och det här med "Tänk dig mensvärk fast 10 ggr värre" är inte heller en så bra beskrivning. Mensvärk har jag ju haft, men inte så mycket som x10, vilket gör att jag inte kan föreställa mig det heller. Jag kommer förmodligen få en chock av smärtan.
Well well, den dagen den sorgen (följt på den glädjen då vi får se vårt lilla barn!)
Ikväll ska vi till Victors föräldrar och äta parmaskinka och mozarella. Parmaskinka får jag ju inte äta (säger någon) men det tror jag som sagt inte på. Jag har ätit vad jag vill genom hela graviditeten och lilleman i magen verkar hur pigg som helst.
Vi kvinnor är utrustade med en slags "hög smärttröskel" och en förmåga att "glömma smärtan", som gör det helt genomförbart att föda barn. För i samma sekund som "belöningen" kommer, i form av att få höra det lilla livet ta sin första ton, så är smärtan ett minne blott. Jag lovar!! DET ÄR SÅ!!! :-)
Detta är oxå anledningen till att övervägande de flesta kvinnor, utan tvekan kan tänka sej att genomgå det igen (och för vissa; igen och igen och igen och.... )
Det är även konstaterat att mannen inte är utrustad med denna typ av "smärttröskel" och "förmåga att glömma", så hade det varit männen som skulle föda barn, så hade det utan tvekan endast fötts 1 barn/ man. :=)
Erica får i uppdrag att informera mej så fort lille Jack tagit sej ton.
Kram o Lycka till "Gumman"
Tack så mycket Irene!:-) Jag får lita på er som har fött barn! Och snart tillhör jag den skaran:-)
